Så blev det äntligen av, att förflytta sig de 110 kilometrarna mellan Nikkaloukta och Abisko. Var anmäld redan förra året men då satte en krånglande knä stopp för promenaden. Skam den som ger sig. Den 10 augusti klockan 13:00 startade trippen tillsammans med två kompisar. Vi hade en plan som gick ut på att fixa det på 55 timmar. Det gick bättre än så. Efter 51 timmar och 40 minuter passerade vi under målskynket. Ömma i fötterna men härligt nöjda med att ha fixat det.

Eventet som alltså kallas Fjällräven Classic genomfördes för åttonde året i rad och antalet startande är maximerat till 2000. Dessa släpps sedan i tre startgrupper om dan under tre dagar. Detta för att få en spridning av folk. Man väljer själv hur man vill genomföra vandringen. Allt från att springa hela vägen (rekordet är enligt uppgift strax över 11 timmar) till att använda sju-åtta dagar för att fixa hela sträckan. Vill du läsa mer om det, gå in på www.fjallravenclassic.se

Mina personliga reflektioner efter att ha genomfört vandringen är blandande. Mestadels är det förstås positivt. Fantastisk natur som verkligen är storslagen med de höga toppar som kantar hela färden. Bra organiserat och vänligt folk överallt. Man kan ju tro att mängden startande gör att det är folk överallt men så upplevde inte jag det i alla fall. Nu gick vi ut redan i startgrupp två och dessutom med ganska bra tempo vilket medför att största delen av de 2000 var bakom oss. Man kunde alltså njuta av fjället och dess mäktiga intryck.

Negativt var väl delvis samma sak. Lite för mycket folk och känslan av att vara för sig själv fick ibland sina törnar. Dessutom tyckte jag att området utmed lederna var lite väl slitet och påverkat av människan. Men man kan ju inte räkna med så mycket annat när det är en av svenska fjällens populäraste leder.

Vågar ändå rekommendera den som gillar natur och fjäll att ta chansen och gå sträckan. Mestadels så går man på tydligt markerade leder och väl upptrampade stigar. Ett antal kilometer är spångade så är man bara någorlunda förberedd så är det inga problem att genomföra vandringen. Dock ska tilläggas att bitvis är det ganska stenigt vilket sliter på såväl fötter som leder. Dessutom blir det tuffare för kroppen ju snabbare man försöker att gå. Men varför ska man stressa när man befinner sig i en så härligt miljö som det faktiskt är.

Bjuder på lite smakprov i form av bilder från olika platser utmed de 11 milen.

Nikkaloukta fjällstation

Som sagt, en hel del som skulle ut på vandringen men det glesade ganska snabbt ut sig på leden.

På vägs upp mot Kebnekaise fjällstation och första checkpoint

Bitivis är det ganska mycket som är spångat vilket underlättar för en del.

Matpaus med härlig utsikt

Breda stigar gör vandringen ganska behaglig men för egen del tog det bort lite av känslan med att vara i fjällmiljö

Skönt att slippa vada över de större bäckarna som ska passeras. Här en bro vid ett vattendrag mellan fjällstationerna Singi och Sälka

Härliga vyer med frodig grönska och snöklädda toppar

På vägs upp mot högsta punkten på vandringen som också är högsta punkten på Kungsleden. Tjäktapasset, 1140 meter.

Fin morgon strax efter Alesjaure

Dags att stanna upp och bara vara en stund

51 timmar och 40 minuter tog det innan vi passerade under målskynket.