Tårar fyller mina ögon samtidigt som jag trycker in mina fingrar i den mjuka pälsen. Jag vet att det nu är sista gången jag klappar honom. Tiden har tagit ut sin rätt.
Likt många gånger förr gled fingrarna över hans mjuka päls, men idag var sista gången
Han blev nästan elva år, vår trotjänare Milo eller Fisktjärnlidens Blixten som han hette i stamtavlan. Idag var den tunga dagen kommen, åldern hade tagit ut sin rätt. Det var dags för Milo att få jaga vidare på andra sidan.
Fantastiska stunder i skogen som man fått dela med Milo
Så otroligt mycket glädje den hunden hann med att sprida under sin levnad. Alla de ståndskall man smugit på, alla de stunder man suttit med fingrarna i pälsen på honom. Alla de gånger man sett hur han smugit intill Jimmys rullstol för att om möjligt bli lite kliad.
Snäll som få och med stor kärlek till att bli kliad
Nu dyker bilderna upp på näthinnan, bilder från skog och mark. Vilka kontakter den hunden skapade, vilka mängder av människor man lärt känna tack var Milo.
Här en bild på Milo och Peter efter en lyckad jakt
Nu finns han inte mer, nu jagar han på andra sidan. Samtidigt som ett hundliv just nu känns alldeles för kort så är jag otroligt tacksam. Tacksam för alla fina stunder som nu blir till fina minnen.
Tårarna fortsätter att grumla min ögon och bränner innanför ögonlocken men någonstans kan jag kanske ändå ana ett mäktigt jämthundskall. När hösten kommer igen och någon av de andra hundarna kommer lös ska jag sända en tacksamhetstanke till den jämte som gett mig så mycket.
