Stora älgtjurar har definitivt inte tillhört vanligheterna i södra Sverige men idag såg jag en vacker syn när jag skulle ut och släppa Birka i hopp om att hitta någon kalv. Ett par hundra meter före jaktkojan i Österås behagade en mindre herrklubb visa upp sig. Tyvärr är bilden av lite taskig kvalité, dels beroende på att jag hade fel kamera i bilen och dessutom gryningsljus. Alla tre är 10 plus och herren i mitten bedömer jag hade 18-20 taggar, riktigt häftigt att få se dom i sällskap. Kan tyckas lite synd att vi inte har någon mer tjur att fälla detta år men desto mer lockande att chansen finns att alla tre är kvar nästa år eftersom alla grannlagen också har skjutit fullt.

Släppte Birka och hon gjorde en mycket fin söktur på drygt 20 minuter, kom sedan förbi mig och fortsatte i ny riktning och bara någon minut efter att hon stack iväg så kom upptaget. Det var lite oroligt i början och efter någon minut såg jag ett mindre hondjur som Birka kom med. Stopp efter 300 meter och sedan fast i en knapp timme men sedan började det flytta på sig. Försökte komma i rätt vind men tyvärr höll det hela tiden undan så jag inte kom runt innan det gick ut ur markerna.

Inne på grannmarken blev det flera stopp som varvades med sakta gångstånd. Till slut lyckades jag komma in på ett par hundra meter och inkallningen fungerade perfekt idag.

Släppte sedan Milo i en annan del av marken. Upptag på drygt 900 meter på andra sökturen. Fast i upptaget men tyvärr så stod det så till att det var omöjligt att komma inom håll. Blev en lätt stöt och efter en bra runda inne på markerna så passerade en åtta-taggad tjur hos en av passkyttarna som konstaterade att det var ett icke skjutbart djur och istället kopplade han Milo.

En mycket fin dag i skogen med timmar av ståndskall och gångstånd. Visst hade man gärna krönt Birkas jobb med ett skott men så blir det ibland. Hon gör hela tiden övertygande jobb i skogen och snart är det dags för ett jaktprov igen.

Dagen var planerad för arbete vid skrivbordet från tidig morgon till sen kväll. Dels reportage som ska göras klart och bakom ryggen en server som jag håller på att installera. Var uppe tidigare än tuppen, närmare bestämt vid halv fyra för att komma igång bra och arbetet flöt på bästa sätt men ibland blir inte dagarna som man planerat, och då i positiv mening.

Strax efter nio ringde telefonen och det var Stefan, en kompis i byn som ringde.
– Jag har en stund över, ska du med och jaga rådjur?
Tror säkert jag funderade en halv sekund innan jag bestämde mig att jag faktiskt behövde en paus och lite frisk luft.

Ett snabbt ombyte, hämta studsaren i vapenskåpet, på med kängorna och sedan iväg. Stefan hade redan funderat ut var han skulle släppa och jag smög mig in i skogen till ett litet hygge där Stefan menade att rådjuren mycket väl kunde komma om taxen fick upp.
Det tog inte många minuter innan de första trevande skallen hördes från Jaktsagans Nosa, som taxen heter. Hon är bara unghund och dagens drev var faktiskt bara tredje gången hon drev.

Drevet verkade tyvärr dra sig bort från mig och jag blev lite fundersam, som man ofta blir när drevet inte går som man tänkte sig, om jag skulle byta pass. Stod och lyssnade en stund och bestämde mig för att flytta ett hundratal meter för att komma i bättre läge för drevet som nu buktade riktigt bra. Började smyga mot den plats jag trodde skulle vara bättre men hinner bara ett tjugotal meter innan ett knäpp får mig att stelna till. Kikar mot det håll jag hör Nosa och då kommer rådjuret i sakta fart för att i nästa stund stanna upp och lyssna efter taxen. I samma sekund är jag skjutklar och skottet går.

Jaktsagans Nosa vid sitt första rådjur

Rådjuret faller i skottet och mindre än en minut senare kommer Nosa med fullt skall fram till rådjuret. Det blir en riktigt positiv stund då detta var första djuret som fälldes för Nosa efter cirka 20 minuters drev och dessutom på husse Stefans födelsedag. Grattis Stefan på födelsedagen och även grattis till en mycket lovande rådjurshund. För den som undrar så fyller Stefan 25, men jag kommer inte ihåg för vilken gång i ordning :-)

Husse Stefan med sin lovande taxtik, Nosa, vid hennes första rådjur.

Nattens regn hade förbytts mot strålande sol och hög luft. Ett buktande rådjursdrev som slutade med ett fällt vilt. Vilken tur att man lämnade skrivbordet en stund!

Så här dagen före älgjaktpremiären i södra Sverige kom hösten på allvar. Ett par minusgrader och solsken. De frostnupna löven dalar mot marken och allt i naturen förbereder sig för en viloperiod. Hösten är helt klart en favoritårstid och det är en förmån att få kliva ut en morgon som den här och fylla lungorna med kall och klar höstluft.

Premiärer är alltid något extra och lite som ett barn på julafton ser man fram mot morgondagen och helgen har delvis använts till förberedelser inför jakten. Knivar har slipats, prylar har kontrollerats och allt som ska med imorgon ska plockas fram. Dessutom har köttröken fått tjänstgöra en dag.

Att ta tillvara på det man skjuter ser jag som en självklarhet men med åren har jag lärt mig att uppskatta det på fler sätt. Tycker faktiskt det känns väldigt bra att veta precis vart köttet kom ifrån. Att det var just den älgen som Birka skällde ståndskall på och som jag sköt. Jag vet hur den kom till älgslakteriet och hur den togs om hand. Jag har styckat den själv och packat den i påsar. Jag har lagt den i pannan och tillagat den som jag vill ha den. Med det i bakhuvudet så smakar det faktiskt ännu bättre. Att det sedan är så att hela familjen uppskattar viltkött som dessutom är klimatsmart, lokalproducerat och nyttigt gör ju det hela bara bättre.

Några gånger varje år så ser jag till att röka en del kött. Har testat fram en, i mitt tycke, bra saltning och sedan tror jag att det går att röka allt viltkött med bra resultat. Har provat med vildsvin, ren, älg, rådjur, dovhjort med mycket gott resultat. För att bara ha en köttbit att skava på för att det är gott så kan jag rekommendera att röka vildsvinsbogar, en saftig och fin delikatess. Till pålägg är dovhjorten och rådjur en favorit medan älg och ren är på topp för att använda i matlagning.

Hela familjen, men framförallt Jimmy har en riktig favoriträtt när det gäller rökt viltkött. Souvas med kantareller som serveras med potatismos och lingon, kan verkligen rekommenderas och receptet är faktiskt väldigt enkelt och väl värt att prova, smaklig måltid!

Ingredienser
c:a 500 g rökt viltkött (helst älg eller ren)
1 gul lök
2 dl kantareller (går att ersätta med färska champinjoner)
3 dl grädde
2 msk messmör
Japansk soja
smör
enebär, salt och peppar

Börja med att sätta den skalade potatisen på spisen. Skär det rökta köttet i mycket tunna skivor som sedan strimlas. Bryn den hackade löken, kantarellerna och köttet i smör. Tillsätt messmör, lite krossade enbär, en skvätt soja och grädden. Låt koka ihop under cirka 10 minuter. Smaka av med salt, peppar och eventuellt lite mer soja.

Fixa till potatismoset och duka fram allt på bordet. Servera med lingonsylt och hårdbröd. Ät och njut, kanske blir det en favoriträtt för dig också.

Två jaktprov som kan sammanfattas som rubriken beskriver.

Stolpe in
Startade Milo på prov, mest för att det är roligt och samtidigt vet jag vad han är kapabel och det kan ju vara kul att få till ett bra prov med en domare i skogen också.
Krånglade lite i början men till slut ett upptag på drygt 900 meters avstånd, tyvärr flyttade det sig några hundra meter innan han fick fast dom men sen gick det i stort sett som på räls. Första inkallningen gick bra och sedan en lätt stöt och efter cirka en kilometer var det fast igen. Ny klockren inkallning, denna gång av domare, och sedan ny stöt. Ställde om efter 500 meter. Inne på ståndskallet för tredje gången då kommer Milo förbi och tar en kontakt. Ny stöt och fast stånd efter cirka 600 meter. Gör sedan ytterligare en stöt och då drar älgarna ordentligt och det blir inte mer skall den dagen. Milo kommer tillbaka och då är de fem timmarna så gott som avverkade.
Sammanfattningsvis så kan man konstatera att det blev lite stolpe in att han fick fast dom ganska snabbt efter upptag och sedan funkade det mesta. Ko, med kalv och en tjur i sällskap var det han skällde. Domaren var mycket nöjd med det han fick se och kommer att rekommendera honom till ett förstapris med fina 85,5 poäng. Nu är det bara att hålla tummarna att kollegiet håller med och med lite extra tur så kanske det räcker till SM-uttagningen nästa år.

Stolpe ut
Startade Birka två dagar senare och denna gång började det riktigt bra. Ett par fina sökturer och sedan upptag på cirka 600 meter. Blir ganska snart ett sakta gångstånd ner mot en sjö men stannar cirka 100 meter från sjön i kanten av en mindre mosse där det blir fast stånd igen.
En nervös husse andas ut och börjar njuta av skallet som hörs väl till den plats där jag och domaren befinner sig. Tyvärr blir detta inte bra, troligen väljer kon att simma över sjön och kalven blir kvar för ytterligare en stunds skällning men sedan tar även den sin tillflykt över sjön. Enligt pejlen är Birka med en bit i vattnet men vänder och simmar tillbaka. Totalt en bit över 30 minuter skalltid.
Nytt släpp som inte resulterar i något upptag och till slut en sista chansning med ett släpp i norra delarna av markerna. Birka lyckas hitta ännu en älg men tyvärr så blir det bara några skall i upptaget och sedan skenar det ut ur marken och efter en stund bryter Birka och tar sig tillbaka.
I skrivande stund är priset inte klart men en trea eller nolla är ju inte avgörande i detta fall, det var ju ettan som hägrade. Konstaterat att en bra hund behöver inte tur för att ta sina pris men den får minsann inte ha otur för då går det tungt.

Nu blir det till att jaga några veckor framöver. Premiären den 11 oktober känns väldigt lockande och lite längre fram i höst kommer jag och Birka att ta med oss en domare igen, för det vore väl själva f-n om vi inte skulle få till den där sista ettan och bärga hem championatet.

Nu är det snart ett år sedan. Premiär för älgjakten i södra Sverige och i första såten sköts de två första ståndälgarna för Birka. Första sköt jag själv och här den andra som föll för en kula avlossad av Tomas till vänster i bild.

Så var premiärveckan slut och det var tungt att ta sig till jobbet idag. Man vänjer sig fort vid att bara njuta av livet och jaga dagarna i ända. Kan bara konstatera att efter jakt sex dagar i rad så inser jag att jag kräver inte speciellt mycket arbete, bara jag får jaga med mina hundar.
Det negativa med årets premiärvecka var vädret. Solsken, klarblå himmel och upp mot 20 grader varmt passar inte i september, det kan man hållas med på sommaren. Funkade att jaga till framåt 10 på förmiddagen sedan var det mest tungt, framförallt för hundarna.

Det var lite svalka på morgonen och då gällde det att passa på och njuta lite extra.

Vi började med tre dagars jakt med kompisarna uppe i Västerbotten och jaktlaget i Karsträsk. Hade tag på en hel del älg men det var verkligen stolpe ut hela tiden. Birka började med att få tag på ko med kalv som förstås smet ut på ett obesatt pass. Även hennes andra släpp tog slut utan att någon älg fälldes. Hon tog upp ko och kalv som stod i upptaget men efter cirka 10 minuter drog de iväg. Passerade två passkyttar men antingen var kon och kalven tätt ihop eller så var Birka för nära. Birkas tredje släpp blev även det en repa med ko och kalv. Sken ut ur markerna och jag har konstaterat att vilja att förfölja är det inget fel på. Samtliga gånger så har hon hängt i minst sju kilometer innan hon släppt. Även Milo skötte sig. Hade ett mycket bra jobb en av dagarna då han skällde i över tre timmar men tyvärr mestadels på grannmarken.

På torsdag var det premiär med gänget i Rönbergets jaktlag och det dröjde inte många minuter från det att hundarna var lösa innan första skottet ekade över skogen och innan jaktdagen var över så hade Birka jobbat fram ett ekipage med ko och kalv där kalven till slut hamnade i slaktboden. Fredagen bjöd också på en del älgkontakt och ytterligare ett par älgar hamnade i slaktboden.

Grabbarna i Rönberget slaktar älg i lampans sken och till ljudet av elverket!

För mig själv så blev lördagen en höjdare. Exa gjorde ett bra förföljande på en älg men värme blev till slut övermäktigt. Milo tog då över och en stund senare hördes skallen över skogen. Ett gångstånd som jag hade turen att komma i vägen för. En mäktig syn när tjuren kom rakt mot mig och på 15 meters håll föll den för ett skott. 14 taggar och med en slaktvikt på över 300 kilo så var det en mäktig pjäs och Milo var mycket nöjd över sitt jobb.

Milo var snabbt framme vid tjuren efter skottet

Sammanfattningsvis så konstaterar jag att det var mycket sken och lite skällning. Var på något sätt ändå nöjd med vad hundarna presterade. Birka hittade älg varje gång jag släppte henne och jaktlust och vilja att förfölja var det definitivt inget fel på. Milo gjorde som vanligt sitt jobb. Lite trögt i starten men till slut fyra fällda älgar för honom.

För egen del så var det perfekt. En veckas semester, härliga jaktkompisar, vackra vyer och trevliga dagar. Ser redan fram mot nästa vecka då det blir en ny resa norrut, förhoppningsvis lite svalare väder och mer skall i skogen. I väntan på fler jaktdagar bjuder jag på några fler bilder från årets premiärvecka.

Nu är det nära! Idag på morgonen den 27 augusti var det bara tio dagar kvar tills man står där i skogen och just har släppt lös jämten på första riktiga jaktdagen i norra Sverige. På något vis så känns premiären allt mer efterlängtad för varje år som går. Får väl räknas på den positiva sidan att man känner att den egna jaktlusten ökar för varje år, vore ju tråkigt om man upplevde motsatsen!

En bild från förra hösten och perioden mellan septemberjakten i norr och jaktstarten i söder. Milo gjorde ett bra jobb på denna kviga.

Här hemma pågår inför och förberedelser för fullt. Milo har varit lös några gånger och presterat bra. Tisdagens hundjobb satt fint. Upptag 1500 meter ut på andra sökturen. Stånd i upptaget och efter någon timme var jag inne och konstaterade ko med kalv. Gjorde några inkallningar och släppte tillbaka innan jag stötte lite försiktigt. Förflyttningen blev cirka 500 meter och sedan stod det fast igen. Efter ytterligare en stunds skällning fick det bli inkallning och henfärd. Då var både husse och hund nöjd och arbetet resten av dagen gick liksom lättare. Annars är det en jobbig tid för Milo med två löptikar som just passerat höglöpet, hans matlust är väl inte den bästa i alla fall.

Birka får gå rejäla turer vid cykeln varannan dag och hennes kondition verkar det inte vara något fel på. Två mil i bra tempo och väl hemma så verkar hon i stort sett oberörd. Har stora förhoppningar på henne i höst och det ska bli väldigt spännande att släppa henne första veckan på septemberjakten. Träningen i skogen har ju blivit negativt påverkad av löpet så det kanske blir en startsträcka innan det kommer igång på allvar, vi får väl se. Kommer hon igång bra så lär jag väl anmäla henne till ett par jaktprov för det vore ju kul om hon kunde lyckas med ett prov till så att championatet vore klart.

Nu blir det till att göra ett sista ryck och fixa undan alla måsten, på lördag förmiddag nästa vecka går resan norrut, många dagar i goda vänners sällskap och förhoppningsvis dagar fyllda med rungande ståndskall och några älgar i backen.

Som rubriken antyder så lär det var lite stökigt med hundar nu ett tag i Tallbacka. Kelly började löpa i fredags. Birka började idag söndag och bara att räkna med att Selma kommer igång inom någon vecka. Missar ju visserligen en del av försäsongsträningen och harjaktspremiären ser ut att vara i fara men fördelen är ju för Birkas del då hon kommer att vara klar med löpet tills septemberjakten drar igång. Är väl precis på gränsen men hon brukar inte ha speciell lång löpperiod så det bör lösa sig.

En som dock lär ha det jobbigt nu ett tag är Milo. Tre löptikar och ingen är lovlig, åtminstone inte vid detta löp! Det ligger i planen att para Birka men först när hon löper nästa gång, vilket sannolikt kommer att inträffa någon gång jan-feb och om inget oförutsett händer så blir det en kull på en henne då. Val av hane är inte slutligt bestämt men en kandidat är förstås Milo. Linjemässigt ser den kombinationen väldigt bra ut men som sagt, det slutgiltiga valet är inte gjort än.

Birka och Milo trivs bra ihop på köksgolvet men nu blir det till att leva åtskilda ett tag.

Ibland blir man bara så glad, exempelvis när något blir så bra som man hoppats på.

Länge har vi kämpat och letat för att få tag på något hjälpmedel som funkar för Jimmy. Inte bara då att sitta passivt och bli skjutsad på en plan väg. Bor man på landet så vill man också aktivera sig med det som finns. Skogspromenader, plocka bär, känna på gräs och buskar. Kort och gott kunna lämna asfalten och den plana vägbanan. Tyvärr har inte Landstinget samma syn på ordet livskvalité som vi har!

Lösningen fick helt enkelt bli att ordna det själva och idag anlände den. En ”offroadvagn” av märket HippoCampo. OK, den var egentligen allt för dyr men när man såg glädje i Jimmys ögon och hela kroppsspråket förkunnade förväntan och lycka då var det värt varenda krona, flera gånger om.

Ikväll var första gången på lång tid som Jimmy kunde vara med på skogspromenaden igen och känna på det långa gräset och smaka på hallonen som nu fanns i ansiktshöjd.

Tack till er som stöttat oss. Ingen nämnd och ingen glömd men ni ska veta att vi värdesätter det.

Första rundan med nya kärran, direkt ut i skogen

Lite bus också, här med hjälp av Ulrika, Jimmys assistent.

Äntligen något som funkar utanför tillrättalagda ytor. Jimmy och Ulrika ute på en runda i skogen.

En härligt glad kille!

- Hänger du inte med, farsan!

Så blev det då äntligen dags för några dagars semester. För egen del så gillar jag inte ens tanken på att vara ledig och inte göra något alls så årets fjällrunda kändes verkligen helt rätt. Tidigare år har vi hyrt någon stuga och sedan gjort dagsturer men i år var det dags för en mer traditionell fjällvandring.

Med tanke på lite knappt om tid så föll valet på de fjäll som finns längst söderut, Grövelsjöfjällen. Stack iväg på måndag eftermiddag, övernattade i Värmland och körde sen sista biten upp på tisdag förmiddag.

Efter att ha parkerat bilen, kollat utrustningen en extra gång så började vandringen med en båtresa! Rutten som vi planerat sträckte sig från norra änden av Grövelsjön och sedan vidare in i Norge och bästa sättet var därför att nyttja M/S Sylöra och börja med en härlig båtresa på 35 minuter.

En trivsam start med en båttur

Väl iland så började vandringen på ”riktigt” med en stigning från sjön, genom fjällbjörkskogen och efter någon timme var vi uppe på kalfjället. Det var en härlig känsla att ta av ryggsäcken, luta sig mot en sten och bara njuta av utsikten och lugnet en stund. Till och med hundarna såg ut att njuta av utsikten och att få vara ute med husse och matte. Att ta med sig hundarna på vandring kan jag verkligen rekommendera. Birka trivs ypperligt med att bära sin klövjeväska och dessutom är det en perfekt försäsongsträning.

Carina och Selma njuter av utsikten

Vi insåg ganska snabbt, och till vår glädje, att vandringsleden in i Femundsmarka nasjonalpark inte var speciellt hårt nyttjad. Första dagen såg vi bara ett par personer som passerade då vi slagit upp vårt tält för natten. Att vara några dagar på fjället tillsammans och ha med ett par hundar är något som verkligen kan rekommenderas. Ingen mottagning på telefonen och klockan existerar knappt. Vill man dessutom lyxa till det lite så kanske det kan vara värt några extra hekto i packningen. Att sitta med milsvidd utsikt och njuta av ett glas (en mugg) vin, några kex och tomat/mozarellaost är en speciell upplevelse som få restauranger kan erbjuda.

Lite lyx i fjällvärlden

Tre nätter och några mils vandring går fort. Vyerna etsas på näthinnan och man blir liksom lugn i hela kroppen. Visst känns det, rent fysiskt, att gå med en rejäl ryggsäck men på något sätt blir det ändå till en njutning. Vi hade verkligen tur med vädret. Kanske lite i varmaste laget vissa stunder men inget regn när vi gick på dagarna. Vi fick såväl resa som riva tältet utan nederbörd. Det var först sista natten som vi fick testat tältets funktion. Friska byiga vindar ryckte och slet i tältet och kraftigt regn strilade ner från himlen. Allt stod dock pall och sista morgonen bjöd återigen på vyer bättre än vackraste vykort.

Vyer som ska upplevas!

Att kliva in i duschen på Grövelsjöns fjällstation var en väldigt härlig känsla. Inte så att jag saknade det så länge vi var på fjället men när man väl fick chansen så var det ingen tvekan. Lika härligt var nog den lunch vi åt på vägen hem. Frystorkat i all ära men att få äta nylagad mat med kniv och gaffel och serverad på en tallrik är ändå milsvitt bättre.

Fjället ska upplevas, så är det bara. Men vi bjuder gärna på några fler bilder från vår härliga tur i de Norska fjällen.

Ett av guldkornen från vandringen

Birka gillade att vara med och vandra några dagar

Typisk vy från Femundsmarka

Selma njuter av sol och utsikt.

okey, allt var inte perfekt. Det fanns några som gjorde allt för att förpesta tillvaron.

En idyll att tälta på en plats som denna

Birka njöt verkligen av livet i fjällen och sov gott mellan husse och matte

En hel del ren såg vi och snöfläckarna verkade vara eftertraktade

Härlig utsikt och vi hade tur med vädret som ofta visade sig från en bra sida men för säkerhets skull regnöverdrag på ryggsäcken sista dagen. Birka är inte så tungt packad som det ser ut, mestadels volym

Övning ger färdighet och det gäller definitivt när man pratar om skytte. Känns bra att komma väl förberedd inför höstens jakt och ett sätt är ju då att öva så mycket som möjligt. För egen del brukar problemet vara att man ska hinna med att fara till skjutbanan just den kväll/kvällar när det är öppet.

För att delvis råda bot så har jag denna sommar satt upp som mål att skjuta minst 1000 skott med Blasern och då passar det perfekt att ta en stund då och då med 22-pipan monterad.Visst skiljer det en del att skjuta .22 och 9,3 men med olika pipor monterade så blir i alla fall skyttet så likt det kan bli. Samma kolv, samma kolvkamsförhöjning, samma slutstycke, samma trycke och till och med samma riktmedel. Kanske enklare att säga att det enda som skiljer är rekylen och ljudnivån. Har i alla fall bestämt att en stor del av dessa minst 1000 skott kommer att ske med 22:an. Får väl se hur bra det funkar när 9,3 eller 30-06 monteras på bössan och man står på skjutbanan. Gissar jag rätt så ska det har gjort en hel del nytta, eller vad tror ni?

Någon eller några askar med ammunition, en Blaser med 22-kit och ett vipp-mål. Mer krävs inte för att roa en jaktidiot en stund :-)

Blasers erkänt goda precision förnekar sig inte när det gäller 22:an. 30 meter, jägarmässigt stöd och 5 skott på en yta mindre än en 50-öring. Enda felet är väl att det finns inget att skylla på när vippmålen inte faller :-)