Jag är stolt över min hund som lyckats erövra sina pris på jaktprov! När jag köpte henne sökte jag efter en kull med välmeriterade hundar, helst också välmeriterat i flera led tillbaka. För att jag skulle bli nöjd med det jag hittade sökte jag också efter en valpkull där kullsyskon till såväl tik som hane var meriterade på jaktprov. Fanns det dessutom tidigare kullar efter föräldrardjuren så var det självklart att kontrollera om dessa var meriterade på jaktprov.

Hon har motsvarat mina förväntningar och det har varit en självklarhet att starta på såväl jaktprov som utställning. Dock ska jag redan nu klargöra att det som har högsta prioritet är jakten och helst då så mycket och ofta som möjligt. Men även om jag jagar 40-50 dagar om året med henne så bör jag väl kunna hitta ett par dagar för att starta på jaktprov. Krisar det får jag väl nöja mig med 38-48 jaktdagar.

Ja, helt rätt. Detta är ett inlägg som delvis riktar sig till de som inte ser till att hjälpa till med att föra sin ras framåt genom att möjliggöra ett officiellt resultat och därmed en avelsutvärdering av föräldrardjuren.

Varför ska det vara så svårt att offra den där jaktdagen om nu hunden är så otroligt bra? Allt som ofta både hör man argumenten och läser på diverse forum.
– Min hund är minsann minst lika bra som de där med massa titlar men jag prioriterar jakten istället för att springa på jaktprov!
– Tycker jaktprov är tråkigt så det skiter jag i!
– Finns väl ingen anledning att springa på massa prov, hunden blir väl inte bättre för det!
– Jag har inte hunnit med det än eftersom jag jagar minst 50 dagar varje säsong!

Ännu värre blir det när man använder dessa argument när man ska sätta sin omeriterade hund i avel. Att para en hund där högsta meriten är husse/mattes subjektiva bedömning lär då ytterst sällan att föra rasen framåt.

Hur det går med kommande hundar på jaktprov det vet jag inte men jag lär anmäla och starta det är säkert i alla fall. Och skulle hunden inte hålla måttet så jag anser att det inte är värt att offra en dag på ett jaktprov, ja då lär den inte heller bli kvar här i huset!

Om det nu skulle vara så att jag lyckats reta upp någon som läser detta så hoppas jag ni tar det på rätt sätt och bevisar att jag har fel. Ta tag i det nu och se till att starta er hund på prov så att vi får en opartisk bedömning av föräldradjurens nedärvningsförmåga och du bevisar för mig att den där hunden faktiskt var lika bra som de andra pristagarna på jaktprov.

Nej, Birka jagar inte bättre för att jag fått denna papperslapp men hon har därmed bidragit till en utvärdering av hennes föräldradjurs nedärvningsförmåga.

Jakten flyter på och Birka gör bra jobb i stort sett varje gång som hon kommer ur kopplet. Tyvärr har vi detta år haft väldigt mycket stolpe ut. Fel älgar, fel sida gränsen eller fel pass som inte varit besatt.

Gårdagen var ett sådant typexempel. Första såten, upptag första sökturen på älg/älgar som troligen var oroade av passkyttar som gått ut på sina pass. Upptaget kom cirka 100 meter från den stig som passkytten smugit ut på. Resulterade i gångstånd ut ur marken via ett pass som för dagen var obemannat. En bit in på grannmarken fick Birka stopp på älgen och där stod det sedan. Ett fint ståndarbete i så gott som tre timmar. Var sedan inne på ståndet och fick till en fin inkallning på 80 meters håll.

Under tiden släppte Peter Milo i samma såt och även han fick tag på älg men upptaget kom 200 meter utanför jaktgränsen. Koppling efter ett kort arbete.

Andra såten släpptes Milo. Upptag på ko med två kalvar som stod och gick inne i såten men till slut kom det i pass dock utan att erbjuda en vettig skottchans. In i nästa såt men då var det redan vindstött och något mer ståndjobb hördes inte från Milo.

Har under några år använt Trackers hundpejlar och till detta år  kör jag dessutom med senaste versionen av programvara, Tracker Hunter för Android. Konstaterar att den väl fyller behovet och nu har man full koll även om det drar iväg några kilometer. Väldigt lite problem och sällsynt att man tappar kontakten på grund av dålig mobiltäckning. En kul finess är att man också enkelt kan logga in på en webbsida och i efterhand kolla hur hunden rörde sig, antal skall i minuten, hastighet med mera.

Har man inget att göra en dag så kan man ju kolla vad kompisarnas hundar på andra håll i landet har för sig. Räckvidden är ju obegränsad så pejla en hund i Örnsköldsvik går ju lika bra som att kolla vad Birka gör en kilometer bort.

Full koll. 4,2 kilomter bort, helt stilla och 59 skall i minuten. Synd bara att gränserna som syns är två grannlag bort.

Premiär för älgjakt i södra Sverige. Vad gör man då, jo far norrut. Oktoberjakten inleddes i år i Västernorrland på kända marker med kompisarna i jaktlaget där uppe. Hade väl vissa förhoppningar att älgarna skulle vara lite mer samarbetsvilliga än i september men de förhoppningarna kom på skam.

Oroliga älgar som fortfarande var i brunst. Birka gjorde vad hon kunde för att göra oss jägare tillfreds men upptagen slutade tyvärr med sken. Vi hade annars hyfsat gott om älg men så kan det vara ibland.

Till slut blev det dock lite skällning. En tjur blev påskjuten och Birka var den redan på spåret så något eftersök blev det aldrig. Upptag och sken några hundra meter innan hon fick stopp på den ganska nära nästa pass. Ståndskall en stund innan Anders kunde avsluta jakten. Nu verkade inte Birka bry sig om hur eller varför älgen stannade. Hon verkade uppriktigt glad över att äntligen få rycka lite ragg och bli omklappad intill den nyskjutna älgen och hon fick ju skälla en del i alla fall.

Nu är det hemresa som gäller för i morgon är det jaktstart hemma i byn så nu laddar vi om för älgjakt resten av veckan också.

Har aldrig tidigare ställt ut i valpklass men tyckte det kunde vara kul att prova så Enja anmäldes till Sydsvenska älghundklubbens utställning på Skedhult. Resultat blev riktigt bra. 3:a i valpklassen och tilldelat HP med mycket fin kritik. Riktigt kul också att Enjas kullbror, Hänsjöns Qvinntus, blev BIR och BIS valp.

”Utmärkt huvud med mörka vackra ögon. Utmärkt hals, överlinje och svans. Välkroppad med vacker underlinje, aningen öppna vinklar, harmoniska rörelser, utmärkta tassar. Kunde haft längre hårlag. Välvisad, trevlig.”
Domare: Bo Wallin

Inser att tiden aldrig räcker till när säsongen är igång. Har man en sida på nätet bör den också uppdateras. Ska göra ett försök att skärpa till det.

Som vanligt så började årets älgjakt med en resa norrut. Fina dagar som förgylls med jakt och trevligt sällskap. Tvingas samtidigt konstatera att bra hundar håller inte i en evighet. Det börjar märkas nu att Milo närmar sig tvåsiffrigt i ålder. Han har varit och är en fantastisk jakthund men vid årets jaktstart kunde man ana att det där sista klippet börjar försvinna. Han hittar älgarna men farten i förföljandet är inte längre detsamma, inte heller förmågan att få stopp på bångstyriga älgar. Nu ska man väl inte måla allt svart för det, det lär nog falla både en och två älgar för honom detta år också. Skulle bli förvånad om antalet fällda älgar för honom under åren inte har passerat 70 när denna säsong är tillända. Förhoppningsvis blir det också många jägare som får njuta av hans härliga jämthundskall även denna höst.

Staffan fällde, på gångstånd, årets första älg för Milo

Kul var det också att första älgen för Enja gick i backen. Nu var det inte som löshund utan som bandhund. Ett mindre område som ej lämpar sig för löshundsjakt skulle jagas och jag tog med Enja så hon skulle få rasta sig. Ganska snart upptäcket jag att hon började vinda och sedan spåra i ett färskt älgspår. Lät henne hållas och efter en del snurrande i en plantering small ett skott ute på hygget strax intill. Två djur kom ut ur såten och den ena blev kvar på hygget. Kul att se hur ivrig en valp/unghund blir då vittringen är färsk och älgen är strax framför.

Enja med sin första älg

Den som annars levererat bäst i skogen är Birka. Det märks att hon nu börjar närma sig toppen. Fyra år och vältränad så händer det saker i skogen. Första släpp på måndag morgon så tog det mindre än tio minuter innan det var upptag. Stånd och gångstånd blandades och tyvärr gick det ur marken. Grannlaget var dock inte ledsna för det. En passkytt fick på ett skott på tjuren hon skällde men det tog inte helt perfekt. Men till slut efter en hel del skällning låg 10-taggaren i backen.
Hon har sedan fortsatt under hela septemberjakten att visa vad hon går för. I mitten av septemberjakten var det riktigt flyt och på fyra släpp under fyra dagar föll det fyra älgar för henne. Bara hoppas nu att hon får vara hel och frisk för det lär behövas detta år.

Anders, som faktiskt sköt första älgen för Birka, fick i år fälla en mindre tjur som Birka kom med.

Äntligen är det dags att på allvar påbörja höstsäsongen med hundträning och även jakt. I morgon är det den 21 augusti som är dagen D då man äntligen får lösa kopplet. Här några bilder på Birka som verkligen trivs bäst när hon får springa fritt.

Så blev det äntligen av, att förflytta sig de 110 kilometrarna mellan Nikkaloukta och Abisko. Var anmäld redan förra året men då satte en krånglande knä stopp för promenaden. Skam den som ger sig. Den 10 augusti klockan 13:00 startade trippen tillsammans med två kompisar. Vi hade en plan som gick ut på att fixa det på 55 timmar. Det gick bättre än så. Efter 51 timmar och 40 minuter passerade vi under målskynket. Ömma i fötterna men härligt nöjda med att ha fixat det.

Eventet som alltså kallas Fjällräven Classic genomfördes för åttonde året i rad och antalet startande är maximerat till 2000. Dessa släpps sedan i tre startgrupper om dan under tre dagar. Detta för att få en spridning av folk. Man väljer själv hur man vill genomföra vandringen. Allt från att springa hela vägen (rekordet är enligt uppgift strax över 11 timmar) till att använda sju-åtta dagar för att fixa hela sträckan. Vill du läsa mer om det, gå in på www.fjallravenclassic.se

Mina personliga reflektioner efter att ha genomfört vandringen är blandande. Mestadels är det förstås positivt. Fantastisk natur som verkligen är storslagen med de höga toppar som kantar hela färden. Bra organiserat och vänligt folk överallt. Man kan ju tro att mängden startande gör att det är folk överallt men så upplevde inte jag det i alla fall. Nu gick vi ut redan i startgrupp två och dessutom med ganska bra tempo vilket medför att största delen av de 2000 var bakom oss. Man kunde alltså njuta av fjället och dess mäktiga intryck.

Negativt var väl delvis samma sak. Lite för mycket folk och känslan av att vara för sig själv fick ibland sina törnar. Dessutom tyckte jag att området utmed lederna var lite väl slitet och påverkat av människan. Men man kan ju inte räkna med så mycket annat när det är en av svenska fjällens populäraste leder.

Vågar ändå rekommendera den som gillar natur och fjäll att ta chansen och gå sträckan. Mestadels så går man på tydligt markerade leder och väl upptrampade stigar. Ett antal kilometer är spångade så är man bara någorlunda förberedd så är det inga problem att genomföra vandringen. Dock ska tilläggas att bitvis är det ganska stenigt vilket sliter på såväl fötter som leder. Dessutom blir det tuffare för kroppen ju snabbare man försöker att gå. Men varför ska man stressa när man befinner sig i en så härligt miljö som det faktiskt är.

Bjuder på lite smakprov i form av bilder från olika platser utmed de 11 milen.

Nikkaloukta fjällstation

Som sagt, en hel del som skulle ut på vandringen men det glesade ganska snabbt ut sig på leden.

På vägs upp mot Kebnekaise fjällstation och första checkpoint

Bitivis är det ganska mycket som är spångat vilket underlättar för en del.

Matpaus med härlig utsikt

Breda stigar gör vandringen ganska behaglig men för egen del tog det bort lite av känslan med att vara i fjällmiljö

Skönt att slippa vada över de större bäckarna som ska passeras. Här en bro vid ett vattendrag mellan fjällstationerna Singi och Sälka

Härliga vyer med frodig grönska och snöklädda toppar

På vägs upp mot högsta punkten på vandringen som också är högsta punkten på Kungsleden. Tjäktapasset, 1140 meter.

Fin morgon strax efter Alesjaure

Dags att stanna upp och bara vara en stund

51 timmar och 40 minuter tog det innan vi passerade under målskynket.

Hundarna trivs bra med att vara med på våra fjällturer. Igår eftermiddag blev det en snabbtur, mestadels för att käka lunch och njuta av utsikten en stund. Birka såg att att njuta av luft och miljö när hennes vaksamma blick höll koll på omgivningen.

Nu är det det nerräkning på allvar. Återstår endast några dagar tills man återigen kan börja släppa hundarna, åtminstone de som jagar grävling eller vildsvin.

Skönt då att ladda batterierna med sköna promenader i fjällmiljö, cykelturer på ändlösa grusvägar med Birka i kopplet. Umgås och bara vara. Goda middagar och en och annan öl samt ett glas rött vid något tillfälle blir det också. Kämpar man bra får man dessutom belöna sig men en gofika då och då.

Fika och slappa utanför bagarstugan

En tur på Blaikfjället

Snöklädda toppar syns i norr

Birka och de andra hundarna är förstås med.

Kvällspromenad i byn.

Mycket blommor och växter står i sin vackraste prakt.

Belöning, kaffe och bakelse i solskenet på altanen.

Så var det då dags att fixa det egna tunnbrödet. Första gången vi provade bagarstugan hade vi förmånen att få goda råd och hjälp från en som verkligen kunde detta med att baka tunnbröd. Nu var det dags att prova på egen hand.

Kan konstatera att det tar ett tag att lära sig få till runda och jämntjocka bröd men skam den som ger sig. Nu är frysen delvis fylld med vårt eget tunnbröd vilket känns riktigt härligt och smaken är precis så bra som man önskar.