Inser att tiden aldrig räcker till när säsongen är igång. Har man en sida på nätet bör den också uppdateras. Ska göra ett försök att skärpa till det.

Som vanligt så började årets älgjakt med en resa norrut. Fina dagar som förgylls med jakt och trevligt sällskap. Tvingas samtidigt konstatera att bra hundar håller inte i en evighet. Det börjar märkas nu att Milo närmar sig tvåsiffrigt i ålder. Han har varit och är en fantastisk jakthund men vid årets jaktstart kunde man ana att det där sista klippet börjar försvinna. Han hittar älgarna men farten i förföljandet är inte längre detsamma, inte heller förmågan att få stopp på bångstyriga älgar. Nu ska man väl inte måla allt svart för det, det lär nog falla både en och två älgar för honom detta år också. Skulle bli förvånad om antalet fällda älgar för honom under åren inte har passerat 70 när denna säsong är tillända. Förhoppningsvis blir det också många jägare som får njuta av hans härliga jämthundskall även denna höst.

Staffan fällde, på gångstånd, årets första älg för Milo

Kul var det också att första älgen för Enja gick i backen. Nu var det inte som löshund utan som bandhund. Ett mindre område som ej lämpar sig för löshundsjakt skulle jagas och jag tog med Enja så hon skulle få rasta sig. Ganska snart upptäcket jag att hon började vinda och sedan spåra i ett färskt älgspår. Lät henne hållas och efter en del snurrande i en plantering small ett skott ute på hygget strax intill. Två djur kom ut ur såten och den ena blev kvar på hygget. Kul att se hur ivrig en valp/unghund blir då vittringen är färsk och älgen är strax framför.

Enja med sin första älg

Den som annars levererat bäst i skogen är Birka. Det märks att hon nu börjar närma sig toppen. Fyra år och vältränad så händer det saker i skogen. Första släpp på måndag morgon så tog det mindre än tio minuter innan det var upptag. Stånd och gångstånd blandades och tyvärr gick det ur marken. Grannlaget var dock inte ledsna för det. En passkytt fick på ett skott på tjuren hon skällde men det tog inte helt perfekt. Men till slut efter en hel del skällning låg 10-taggaren i backen.
Hon har sedan fortsatt under hela septemberjakten att visa vad hon går för. I mitten av septemberjakten var det riktigt flyt och på fyra släpp under fyra dagar föll det fyra älgar för henne. Bara hoppas nu att hon får vara hel och frisk för det lär behövas detta år.

Anders, som faktiskt sköt första älgen för Birka, fick i år fälla en mindre tjur som Birka kom med.

Äntligen är det dags att på allvar påbörja höstsäsongen med hundträning och även jakt. I morgon är det den 21 augusti som är dagen D då man äntligen får lösa kopplet. Här några bilder på Birka som verkligen trivs bäst när hon får springa fritt.

Så blev det äntligen av, att förflytta sig de 110 kilometrarna mellan Nikkaloukta och Abisko. Var anmäld redan förra året men då satte en krånglande knä stopp för promenaden. Skam den som ger sig. Den 10 augusti klockan 13:00 startade trippen tillsammans med två kompisar. Vi hade en plan som gick ut på att fixa det på 55 timmar. Det gick bättre än så. Efter 51 timmar och 40 minuter passerade vi under målskynket. Ömma i fötterna men härligt nöjda med att ha fixat det.

Eventet som alltså kallas Fjällräven Classic genomfördes för åttonde året i rad och antalet startande är maximerat till 2000. Dessa släpps sedan i tre startgrupper om dan under tre dagar. Detta för att få en spridning av folk. Man väljer själv hur man vill genomföra vandringen. Allt från att springa hela vägen (rekordet är enligt uppgift strax över 11 timmar) till att använda sju-åtta dagar för att fixa hela sträckan. Vill du läsa mer om det, gå in på www.fjallravenclassic.se

Mina personliga reflektioner efter att ha genomfört vandringen är blandande. Mestadels är det förstås positivt. Fantastisk natur som verkligen är storslagen med de höga toppar som kantar hela färden. Bra organiserat och vänligt folk överallt. Man kan ju tro att mängden startande gör att det är folk överallt men så upplevde inte jag det i alla fall. Nu gick vi ut redan i startgrupp två och dessutom med ganska bra tempo vilket medför att största delen av de 2000 var bakom oss. Man kunde alltså njuta av fjället och dess mäktiga intryck.

Negativt var väl delvis samma sak. Lite för mycket folk och känslan av att vara för sig själv fick ibland sina törnar. Dessutom tyckte jag att området utmed lederna var lite väl slitet och påverkat av människan. Men man kan ju inte räkna med så mycket annat när det är en av svenska fjällens populäraste leder.

Vågar ändå rekommendera den som gillar natur och fjäll att ta chansen och gå sträckan. Mestadels så går man på tydligt markerade leder och väl upptrampade stigar. Ett antal kilometer är spångade så är man bara någorlunda förberedd så är det inga problem att genomföra vandringen. Dock ska tilläggas att bitvis är det ganska stenigt vilket sliter på såväl fötter som leder. Dessutom blir det tuffare för kroppen ju snabbare man försöker att gå. Men varför ska man stressa när man befinner sig i en så härligt miljö som det faktiskt är.

Bjuder på lite smakprov i form av bilder från olika platser utmed de 11 milen.

Nikkaloukta fjällstation

Som sagt, en hel del som skulle ut på vandringen men det glesade ganska snabbt ut sig på leden.

På vägs upp mot Kebnekaise fjällstation och första checkpoint

Bitivis är det ganska mycket som är spångat vilket underlättar för en del.

Matpaus med härlig utsikt

Breda stigar gör vandringen ganska behaglig men för egen del tog det bort lite av känslan med att vara i fjällmiljö

Skönt att slippa vada över de större bäckarna som ska passeras. Här en bro vid ett vattendrag mellan fjällstationerna Singi och Sälka

Härliga vyer med frodig grönska och snöklädda toppar

På vägs upp mot högsta punkten på vandringen som också är högsta punkten på Kungsleden. Tjäktapasset, 1140 meter.

Fin morgon strax efter Alesjaure

Dags att stanna upp och bara vara en stund

51 timmar och 40 minuter tog det innan vi passerade under målskynket.

Hundarna trivs bra med att vara med på våra fjällturer. Igår eftermiddag blev det en snabbtur, mestadels för att käka lunch och njuta av utsikten en stund. Birka såg att att njuta av luft och miljö när hennes vaksamma blick höll koll på omgivningen.

Nu är det det nerräkning på allvar. Återstår endast några dagar tills man återigen kan börja släppa hundarna, åtminstone de som jagar grävling eller vildsvin.

Skönt då att ladda batterierna med sköna promenader i fjällmiljö, cykelturer på ändlösa grusvägar med Birka i kopplet. Umgås och bara vara. Goda middagar och en och annan öl samt ett glas rött vid något tillfälle blir det också. Kämpar man bra får man dessutom belöna sig men en gofika då och då.

Fika och slappa utanför bagarstugan

En tur på Blaikfjället

Snöklädda toppar syns i norr

Birka och de andra hundarna är förstås med.

Kvällspromenad i byn.

Mycket blommor och växter står i sin vackraste prakt.

Belöning, kaffe och bakelse i solskenet på altanen.

Så var det då dags att fixa det egna tunnbrödet. Första gången vi provade bagarstugan hade vi förmånen att få goda råd och hjälp från en som verkligen kunde detta med att baka tunnbröd. Nu var det dags att prova på egen hand.

Kan konstatera att det tar ett tag att lära sig få till runda och jämntjocka bröd men skam den som ger sig. Nu är frysen delvis fylld med vårt eget tunnbröd vilket känns riktigt härligt och smaken är precis så bra som man önskar.

Sätter mig ner och slår upp en liten whisky. Samma procedur de senaste åren. Denna dag ska det vara en liten whisky ur flaskan som bara öppnas den 21 juli.

Idag är det nio år sedan min vän dog i en tragisk olycka. Han dog alldeles för tidigt och än en gång bevisar döden att den inte skiljer på ond eller god, ung eller gammal. Den bara slår till. Hårt och obarmhärtigt sliter den en människa från oss, oavsett om den personen är mitt i livet eller om den fått vara med länge.

Lördag den 19 juli för 9 år sedan satt jag och min vän i köket här i huset och pratade om allt och inget. Vi tog ett par whisky från en nyöppnad flaska och hade lite olika åsikter om den var bra eller inte. Jag vet att jag själv inte var så förtjust in den medan min vän menade att den var ganska god i alla fall. Vi planerade projekt framåt i tiden och säkert pratade vi också en del jakt, jag minns inte helt säkert.

Två dagar senare var han borta. Olyckan gav honom ingen andra chans. Olyckan ändrade allt och aldrig mer skulle vi sitta i köket här i huset och ta oss en whisky och prata jakt.

Man säger det så ofta men tyvärr så lever man allt för sällan efter devisen. Ta tillvara på dagen, i morgon kan det vara för sent.

Sedan den dagen står flaskan i barskåpet och varje årsdag, den 21 juli, öppnar jag flaskan och slår upp ett litet glas. Det får bli mitt sätt att hedra en vän som skulle varit med så mycket längre. Jag läppjar på whiskyn och känner smaken, nog är den ganska god i alla fall.

Skål min vän, var du än är!

Har nog aldrig varit med om att det kommit så mycket regn på så kort tid. Natten mellan lördag och söndag började det regn. 15 timmar senare hade drygt 100 millimeter landat på marken.

Det har respekt med sig och naturligtvis klarade varken bäckar eller åar av att svälja allt detta vatten. Översvämning på flera håll och tittade man på olika media så syntes det att en del drabbades än värre än vad vi gjorde.

Konstaterar också att många bilister med vanliga standardbilar har en övertro på hur djupt vatten de klarar att vada över :-)

En dag i bilen norrut, tre dagar vila, njuta och bara vara och sedan en dag i bilen hem. Där har ni konceptet för en lyckad långhelg i Djupdal.

Visst är det både en och två som idiotförklarar en när man kör drygt 100 mil enkel resa för att få tre dagar med avkoppling med hemlagad god mat, natur, fjäll och faktiskt även lite snö här och där. Men är det mer tokigt än att ta flyget och ta sig till Paris eller någon annan ställe söderut för en weekend? Det tycker inte vi i alla fall och om det nu ändå är så att detta är beviset på att man är tokig, ja då är jag gärna det!

När man rör sig i skogen som jägare stöter man ofta på lämningar av ett gammalt torp eller backstuga. Ibland bara som en markering i skogen men även en grund från ett hus kan synas överväxt och naturen är på vägs att ta tillbaka vad den en gång lånade ut till någon strävsam människa som sökte sin lycka med ett eget hemman. I de bygder där jag är född och uppvuxen fanns det förr i tiden många små torp där man levde under minimala förhållanden. I en gammal skrift beskrivs socknen enligt följande

” Befolkningen vid pass 529 pers. Allmogen är av ganska stadigt lynne, vänlig och redlig. Jordarten är dels svartmylla, dels sandjord. Höstsädet är här mest överallt vidtaget jämte boskaps- och biskötsel, säden ger 5te till 6te kornet. Här brukas jämväl med fördel linsädet, och linet i denna trakten är av bästa kvaliten. Sjöarna äro få, och trakten är icke fiskrik. ”

När jag ibland stannar till vid något av dessa gamla torp händer det att jag önskar man kunde vrida tiden tillbaka, bara för att med betraktarens ögon få se hur det verkligen fungerade och hur det var på den tiden. Tänk att få stå där vid sidan och bara titta några timmar. Jag tror det vore nyttigt för oss alla. Vi kanske inte skulle ta så mycket för givet efter den stunden.

Var igår ute och åkte en sväng och stannade till vid detta gamla hus och lada. Vet egentligen inte något om vem som bott i huset men om huset väggar kunde talat så hade jag säkert fått höra en fantastisk historia. Tycker ändå några bilder talar på sitt sätt, ett tyst men uttrycksfullt sätt.